Om boken: 1913 / Gäster samlades vid prästens hus för semestern. De små men ljusa rummen i prästhuset var fulla av prat och buller. Tjänstefolket slogs av fötterna, prästen hälsade gästerna med glada hälsningar, skämtade och skämtade, som alltid gick mamma runt röd av njutning. Dagen närmade sig kväll, men det var fortfarande varmt. Solen sken glatt, doften av blommor svävade från trädgården in i de vidöppna fönstren, och någonstans i grannskapet, förmodligen från köket, nådde det så läckra dofter att de andliga stundtals blev pinsamt tysta och hostande, tittade samtidigt mot köksdörrarna, tills, till sist, en av dem inte kunde stå ut. ”Och solen är vid solnedgången”, sa psalmläsaren Mitrofanich från Dolgov, en mycket mager man, halvblind och med lång näsa, med tunn röst, tonande med tunn röst, ”och det är tidigt på morgonen! ” Och han skrattade länge, ett tyst skratt, som om han skakade överallt från topp till tå. Prästerskapet stödde honom sympatiskt, och den korpulente Maryevsky-prästen med ett glatt ansikte, Fr. Arkady skämtade med djup röst. "Solen har inte ens gått ner än, och min mage är mörk och tråkig!" Far sprang, tjafsade, tjafsade, skrattade, gnuggade händerna, blinkade glatt. – Fäder och bröder, ha tålamod... snart, snart! Han sprang in i köket, återvände och rapporterade mystiskt. "Något fungerar inte med mammas paj: hon startade den på en och en halv famn, och hon kommer inte att få ut den ur ugnen." Och pajen är underbar... glad! Vem orkar inte vänta... Han bugade sig med ett skratt och pekade någonstans med handen. - Snälla, kom till hörnet!